Missfall.

Nu hann jag ju inte blogga så mycket som jag ville om min graviditet och sedan som min tid som mamma som jag hade velat och planerat att göra men idag fick jag reda på att jag hade fått missfall.
Det började i förrgår med några små rosa blödningar och slutade nu med de värsta.
Jag upptäckte igår att blödningarna blev kraftigare och kraftigare och de blev riktigt blod med några svarta små små klumpar i, och jag åkte idag till gyn akuten.. Där fick jag en jätte trevlig läkare som sedan gav mig beskedet att fostret var dött. :'(  .. jag blev självklart jätte ledsen. Jag har ju verkligen inställt mig nu att jag skulle bli mamma och enligt alla beräkningar så skulle jag vara i vecka 11+1 idag men fostret var bara i vecka 8.

Jag får vara tacksam nu att jag har världens bästa pojkvän som stöttar mig och är med mig hela tiden.
Jag ska tillbaka dit nästa vecka på torsdagen och göra en skrapning,
Det kommer att vara riktigt tufft för mig att skrapa bort det som skulle blivit mitt barn . :' (

Jag som var så lycklig och allt, hur kan livet vara så orättvist.? varför skulle jag få missfall,? så känner jag verkligen att varför jag? jag som hade allt planerat, har en framtid med min pojkvän och vi ville verkligen ha de här barnet, men istället går mitt bort när andras barn som kanske inte är önskat klarar sig.

De kan iallafall lägga lite tröst på såren att vi ska försöka på nytt sen när det går igen och att jag vet iallafall att jag har världens bästa pojkvän och att vi ska skaffa barn tillsammans och att vi har en framtid tillsammans.

De här är nog de värsta som har hänt mig hittils i livet, och livet är bra orättvist är ingen fråga om saken.

Ja kommer fortsätta att blogga. men bloggen blir nu inte lika syfte som den skulle bli innan så får se hur den blir.





Kommentarer
Postat av: Maria

Vet inte om det här är någon tröst för dig i dessa trista tider, och läkarna har säkert redan sagt detta till dig oxå...

Men fostret i din mage hade troligtvis nåt fel, så istället för att du ska föda ett barn med sjukdom/ar, så stöter kroppen ut det innan det hunnit bli ett barn och växa för mycket, därav att man får missfall...

Jag kan själv känna saknad efter det barn jag själv valde att ta bort för 2½ år sedan... Så till viss del förstår jag hur du mår, även om det inte är samma sak... Skönt att höra är iallafall att din pojkvän stöttar dig...

LYCKA TILL med framtida graviditeter!!!

2009-03-12 @ 11:38:06
URL: http://mianrianmarrizzz.blogg.se/
Postat av: Angelica

Aa man får tänka så. Allt har ju en mening men trist är de..

Tack så mycket ! =D

2009-03-18 @ 09:02:05
URL: http://angelicastafen.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0